Tankarna som går..

Jag har alltid haft tankar på många barn, minst tre. När vi började skaffa barn så var det ingen av oss som funderade på att det kunde vara svårt. Tre år senare står vi framför läkaren som berättar att hon skickat remiss om att vi ska börja med IVF. Chansen att bli gravid på vanligt sätt var väldigt låg. Sagt och gjort, fler koller, hormoner, sprutor, koller igen. En dag ett plus på stickan. Glädjen som infann sig då kan man inte beskriva. Ett tag gick tankar att det inte skulle bli någon bebis. Men han kom, Anton föddes och vi var så lyckliga. Vi är så glada över Anton och han är det bästa som hänt oss.
Men ändå, jag vill ha fler barn, Jocke med. Vi vill inte vara nöjda för att vi redan fått hjälp med ett barn. Vi vill att han ska få ett syskon att leka med. Någon att växa upp med.
Så en dag, från ingenstans så kom det ett plus på stickan. Glädjen över pluset kanske var lite större denna gången, för vi hade klarat det själva. Det var vi två som gjort det, inget labb. Sen kom raset igen, missfall. Ingen glädje. Inget syskon till Anton. Gå tillbaka till dom gamla tankarna. Hade ju hunnit börja fantisera, börjat längta. Vecka 12 fick jag missfallet, fostret hade dött redan vecka 7.
Nu får man höra, "nu vet ni att det går". Ja, det gick, en gång. Vad är det som säger att det kommer hända igen? På dom 5 åren vi inte skyddat oss så har det hänt 1 gång. Jag vill inte vänta 5 år till på att det kanske ska gå. Så bara börja planera IVF igen, göra om allting.
Det är inte det värsta. Det jag tycker är värst just nu är att se alla som lägger upp ultraljudsbilder på olika forum, bloggar som skriver om det, de ska ha syskon. Alla ska ha syskon inom en snar framtid, någon har redan fått. Men inte vi. För vi ska inte ha det så lätt. Vi ska kämpa och bli nerslagna gång på gång, månad efter månad. 
Och samtidigt höra "det kommer, ta det lugnt, ni har ju Anton". Ja, vi har Anton, min älskade älskade prins. Han som får mig att ha hopp. Han kom ju till oss till slut, då borde hans syskon komma någon gång också. Men när? 

Kommentarer
Marielle säger:

Åh tack så mycket. :)
Förstår precis vad du menar, jag vill också ha en stor familj. Sen att ha genomgått det ni gjort gör det inte lättare alls att se och läsa/höra om andra dom ska få ett till med barn i samma ålder som Anton. Det är ju självklart att man tänker tillbak... Jag håller tummarna och hoppas för er!! <3
Själv måste jag bearbeta klart min förlossning innan jag genomgår det igen.. Suck!

2013-06-22 | 02:14:36
Bloggadress: http://mariellear.blogg.se

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback