rosenson.blogg.se

Idag har jag gått på hormoner i en vecka. Med Jocke i Norge så är är jag inte världens gladaste person just nu. Hormonerna spökar, jag menar, pumpa kroppen full med hormoner och en ettåring i full fart här hemma. Inte det lättaste. Men bara att stå ut. Tack och lov så kommer jocke hem på fredag och kan avlasta mig lite. Känner mig ledsen titt som tätt, ont i huvudet till och från, allmänt nere. Precis som när vi gjorde Anton. Så är bara att stå ut. Så värt det om det funkar. Men tycker synd om min prins, den vackraste skapelsen på denna jord får stå ut med en irriterad mor som blir grinig för minsta lilla och inte har något tålamod. Förhoppningsvis så tycker han det är värt det med om han får ett syskon :). Eller så kanske han bara glömmer av att det någonsin hänt :P vi hoppas på det. 

 

Annars så rullar dagarna på, vi myser på altanen och tar in den sista värmen, fast det får gärna bli höst nu. Anton går hela dagarna, skriker dadada, eller bara skriker rätt ut. När han vill mig något så skriker han nananana. Och där, det är nog favoritordet. Han vet vad bilen och lampan är, blomman skiter han då i. Men det kommer, det är så skönt, han vart godkänd på hörseltestet också. Så nu skiter han bara i oss när han inte reagerar när vi pratar med honom. 

 

Vi har i stort sett fått ordning på huset, förråd och småplock kvar. Ska måla två skåp som ska upp på väggen. Men med alla hormoner i kroppen så sparar jag energin till Anton. :).