rosenson.blogg.se

Nu är den här igen, den där känslan att jag inte kan kontrollera något. Det är bara att hoppas att det går vägen den här gången också.
Nästa vecka börjar jag med sprutorna, dom som ska öka på min mängd ägg, veckan efter tillkommer sprutan som ska stoppa ägglossningen och två dagar innan utplock, den sista sprutan som ska göra äggen mogna att plockas. Efter äggplocket så ska äggen befruktas, går det vägen så ligger allt på odling i några dagar för att sedan se om något ägg har utvecklats och kan stoppas in i mig. Sedan är det väntan tillsammans med vaginalkräm som ska hjälpa till att göra mig gravid. Om en månad vet jag om vi har plussat. Om det kanske är ett syskon på väg. Men lika där, väntan. Kommer det gå hela vägen, eller blir det missfall. Man vet inte, och efter mitt missfall i våras så vill jag inte gå igenom det igen.
Jag skulle vart gravid nu, jag skulle haft en mage. Det är lätt för folk att säga, nu vet ni att det går. Men nej, då fick jag svar på att det går inte. Visst, jag blev gravid, men det försvann lika fort som det kom till. Glädjen att Anton skulle få ett syskon försvann så fort. Precis som att vi inte skulle få den turen.
Och överallt får man höra om folk som blir gravida med första eller andra barnet. Jag är avundsjuk. Jag mår dåligt över det, visst, det är roligt att folk ska ha barn. De måste vara jätteglada. Jag är glad för deras skull, men inte sprudlande glad. För jag önskar det var jag. Jag önskar det var jag som inte behövde kämpa, son bara behövde vresa på benen så var jag gravid. Men nej, jag ska gå igenom allt igen. Och inte ens då finns det någon garanti för att det funkar.
Skulle det inte funka så får vi börja om från början, spara pengar och hoppas på att det går fort. Men först måste jag ta mig upp igen.
Jag känner redan nu hur psykiskt krävande detta är. Att försöka hålla hoppet uppe om att det kommer funka. Att Anton syskon är på väg. Men det är svårt. Det är svårt att bara vänta och inget kunna göra.
Men som alla säger, det blir bra ska du se... Vad jag är less på alla uppmuntrande kommenterar. Håll hoppet uppe, var glad för Anton, en del får inte ens ett barn.
Jag vet det, jag är glad för Anton. Jag älskar honom av hela mitt hjärta, han är den som gör att jag orkar. För efter missfallet så har jag bara bebis i tankarna, har inte släppt missfallet än och tyvärr gör jag nog inte det på ett tag. Alla missfall är tråkiga, men de flesta som får det vet att det är bara börja testa igen och när de gör det så går det efter någon månad. För oss som vet att man har svårt att bli mer barn, då är det inte bara att börja om. Man mår skit och vet att det kanske inte händer igen.

Anton (och Jocke självklart) är dom som håller mig uppe. Att se Antons leende och skratt varje dag är en sådan glädje. Se han utvecklas, orden som sakta formas i hans mun osv. Det är lycka och glädje.
Jag kan lägga alla pengar vi äger och har för att Anton ska få växa upp med ett syskon. Någon han kan dela saker med, prata med. Bara få uppleva att han alltid kommer ha någon.

I början tänkte vi inte berätta för någon att vi börjat med syskonförsök i Falun. Men jag behöver skriva om det, jag behöver få ur mig mina känslor. För jag pratar inte med andra om det, då ler man och ser glad ut. Den här bloggen är vart mina känslor landar. Det är när jag skriver här som tårarna rinner ner för kinderna och jag känner orken komma tillbaka och jag ska göra allt i min makt för att Anton ska få ett syskon.