rosenson.blogg.se

Trodde jag skulle träna minst två gånger den här veckan. Men inte då, blev dyngförkyld igen. Tråkigt då Jocke är hemma och jag visste jag kunde träna. Men men. Bara hoppas på nästa vecka då.

I tisdags var vi i alla fall på Bvc och Anton fick vägas och mätas. Kändes som allt var fel i alla fall. Han väger nu 7400g och är 66cm lång. Min Bvc-dam tyckte kurvan såg bra ut och han går enligt den.

Sedan kom vi in till läkaren där Anton skulle kollas. Först så säger hon att det är konstigt att han ligger med armana bakåt och att han inte vill ta leksaken (som han gör hemma annars, han ville väl inte då), så hon skulle skicka remiss till barnläkare för att kolla armana. Hon pratade om muskelspänning (som man för övrigt inte ska googla på) men samtidigt att hon inte visste något, det behövde inte vara något.

Sedan började hon kolla benen och där började hon prata om att ena foten inte låg som den skulle, och sen sa hon inget mera. Men det skulle skickas en remiss på det med.

Självklart så fick vi även höra att han borde kunna vända på sig från mage till rygg också, Anton har gjort det när han sovit och sen när man ger honom en "knuff" så kan han hjälpa till och vända sig med.

Och inte nog med det så prata hon om att Anton hade stannat upp lite i kurvan och inte växt normalt. Hon sa att alla barn stannade upp en viss tid, men det bruka dröja några månader till. Men jag tycker ju att om man tänker efter så var han en väldigt liten bebis, han vägde enbart 2920 gr, nu är han 5,5 månader och väger 7400, han var 49cm när han föddes och är 66cm nu, och när jag läste så ska de väga ca dubbelt så mycket som när de föddes, han har gått upp mer än det!!. Så det kanske är dags för honom att stanna upp lite nu. Så det skulle dom ha koll på också (ingen remiss till en dietist som tur var, hade ju inte blivit förvånad efter det besöket).

Jag tycker självklart att det är jättebra att dom kollar allting och vill se om det är något. Det är väl jättebra. Men när man står därinne med läkaren och hon pratar på som att allting är fel så blir man ganska nerslagen. Så dagen slutade i tårar och jag kände mig som världens sämsta mamma någonsin. Sen började jag kolla på Anton hur noga som helst. Det enda vi kan göra är att vänta på remisserna och träna :P.

Hoppas bara det inte tar för lång tid, jag tycker inte om att behöva vänta. Hur som helst så går man och funderar. Är det något så är det ju tur de kollar det på en gång så han kan få hjälp om han behöver det.

 

Han kommer ju för alltid vara min prins i alla fall, oavsett om det är något eller inte.