rosenson.blogg.se

Jag står ensam på perrongen och försöker kika in i tåget. Det jag ser gör mig ledsen. Jag ser mina kompisar sitta med sina kompisar och umgås. Jag är kompisen som alltid försöker ta sig in, försöker komma med i den inre cirkeln som alla verkar ha. Det finns inte plats för mig. Jag är den som duger när de andra inte är tillgängliga, då ringer man mig och pratar lite. Kanske träffas, men alltid hos andra, aldrig hemma hos mig. Då måste ju de röra på sig och eftersom jag inte tillhör den inre cikeln, den där slutna cirkeln som man trodde man var med i, så är det inte värt bilturen. Kanske om man har vägarna förbi. Men inte annars. Då får jag komma, och jag åker. Jag åker för att slippa känna mig mer ensam, jag åker för att jag kanske kan komma med. Kanske har en liten chans att bli en som dom bara ringer för att prata lite med. 

Men nej, det är fortfarande jag som ringer för det mesta och försöker få komma med. Ibland känns det som att man ringer och stör. de har inte tid med mig egentligen, pratar mest för att vara snälla. 

Kvällarn och helgerna är det bara att glömma att någon, kanske någon som ser att jag inte mår tipp topp nu, sätter sig i bilen för att komma och vara med bara mig och prata. Utan barn. När Anton sover. Det finns inte, då är jag som mest ensam. 

Jag försöker, tror jag, att träffa folk, försöker att lära känna. Men de tröttnar snabbt på mig känns det som. Jag duger tills de hittar något bättre. För det svaret har jag fått när jag frågat om de vill vara med på något. -Kanske, om det inte dyker upp något roligare-. Känns som en käftsmäll, som att de kan inte planera in något med oss, för det kan ju dyka upp bättre saker. Jag ska inte skriva oss, för det är mig jag menar. Det är såhär det är när Jocke är i Norge. Ibland när han är hemma med, säkert ofta, men då har jag honom, och hans kompisar. De som vi har roligt med, men som man bara träffar med Jocke. För när han åker så åker även mitt umgänge. Man hör ju saker, saker som dom gör medan Jocke är i Norge. Hade han vart hemma hade vi fått frågan, men är han borta. Då finns inte jag. 

Kanske någon tar åt sig? Och börjar fundera, när ringde jag henne sist? Utan att hon ringde mig först?

Visst, jag ska inte vara den som ni känner att ni måste fråga jämt och städigt, alla gör saker själva och med andra någon gång. Men aldrig? Duger jag aldrig när Jocke är borta?

Jag vet inte ens vad jag vill komma fram till, jag känner mig så ensam bara, så ledsen och nere när Anton sover. För han är då en som inte sviker. Vet inte vad jag skulle gjort utan min älskade älskade pojke. Han som ler så man smälter. Hans skratt får en att börja skratta själv. Trodde jag visste vad kärlek var innan han kom, men så fel jag hade.