Saga utan lyckligt slut...
Missfall... missfall... missfall.. Om jag upprepar det för mig själv högt så kanske det går in. Det kanske går in att det plus vi fick den 3:e mars är borta. Bebisen vi trodde vi skulle få träffa i november inte kommer komma då. Att det försvann, dog i magen. Att vi överhuvudtaget blev gravida på naturligt sätt är så stort. Att sedan mattan under oss skulle ryckas undan lika fort räknade vi inte med. Livet är orättvist, vi fick kämpa för att få Anton, Anton som är vårt allt, vårt liv. Han vi älskar mest av allt.
Vi trodde han skulle få ett syskon, någon att växa upp med. Perfekt ålder mellan dom med.
Ja, som ni läser så hade man redan börjat drömma om bebisen som skulle komma. Den som vi aldrig kommer få träffa. Jag skiter i att det var väldigt tidigt i graviditeten som jag fick missfall.
Har alltid velat ge Anton ett syskon, någon att leka med, någon som finns där. Visst, det kanske kommer sen. Men glädjen när vi fick ett plus utan att behöva vänta flera år, utan hormoner och allting.
Vet att många får missfall, vet att många som läser detta tycker jag ska vara glad att vi har ett barn. Jag är det, vet inte vad jag gjort om vi inte haft Anton.
Men jag vill ha fler barn, alla säger, nu vet ni att det går på naturligt sätt. Ja visst, men chansen att det ska gå igen, hur stor är den? Vi höll på tre år innan vi fick hjälp med Anton. Så ca 4,5 år gick det innan vi blev gravid på naturligt sätt. Ska jag vänta så länge igen?
Det värsta är att jag är ensam med mig själv på kvällarna, då kommer tårarna, då sjunker det in, att det hänt, att det är borta. Att jag ska ringa Mvc på måndag och säga det, att jag inte ska dit något mera. Nu ska jag bli ogravid, den som ser alla andra få syskon och önska att det var vi...
-Annelie-
Kommentarer
Marielle säger:
Åhhh nej vad är det jag läser... :( Fy!!! Många kramar till dig! <3
Marielle säger:
Åhhh nej vad är det jag läser... :( Fy!!! Många kramar till dig! <3
Trackback