Jag borde vara glad

Just nu känner jag mig inte glad, jag borde vara det, jag borde vara glad för att jag är gravid och har bara tio veckor kvar. Är i vecka 30 nu (29+1), men jag känner mig inte glad. Jag känner mig deppig, jag är arg, arg för att vi fått lov att gå igenom allting för att bli gravida, för att vi har försökt så länge innan det hände något. Man kan inte ändra något och man ska bara se framåt. Jag vet att jag ska njuta av att vi tagit oss hit och allting håller på att ta form.
Men på något sätt så känns det inte som jag är glad, jag känner mig ensam på veckorna för Jocke jobbar borta. Jag kommer hem från jobbet, äter lite mellis och sen lägger jag mig i soffan. Förr så fixade och donade jag alltid, hade alltid något på gång och tyckte det var roligt att städa, diska och hålla det fint här hemma. Visst, det är fint nu med, men allting händer på helgerna, det är då jag får energi, när Jocke är hemma med mig.
Känns som jag bara är trött och deppig, känner mig ensam och vill inte göra något. Tar mig inte för saker och ting som jag brukade göra. Jag saknar träningen jättemycket men vet att jag inte kan träna just nu, har testat springa på brottningen men får bara ont i benen, det enda jag kan göra är att ta halvtimmespromenade med Solo, men det gör jag inte heller.
Vet inte varför jag känner mig så arg och deppig hela tiden, men känns som jag inte bearbetat allting som vi gått igenom för att bli gravida. Visst, det funka på första försöket och ingen kan vara gladare än oss. Men vägen har vart lång och jag har hela tiden halkat bakåt känns det som.

När jag började med hromonerna så mådde jag skit, fick migrän titt som tätt och kunde inte jobba som jag skulle, tyckte det var jobbigt med sprutorna men då höll man humöret uppe och såg framåt, när det väl var färdigt och vi satte in ägget så var det väntan på att se om det funkade. Fick plusset på stickan och vi var så glada, hade fortfarande inte stannat upp och tänkt igenom saker och ting. Åkte till Turkiet och där började jag må illa och ha ont i bröstet, kunde inte sova på nätterna och fast det var roligt att vara utomlands så var värmen jobbig och jag sov dåligt. När vi kom hem så volta vi med bilen, det gick mot alla odds väldigt bra för alla oss i bilen och vi fick göra ultraljud och kolla så allting såg bra ut. Det gjorde det, men gick ändå och var orolig för missfall ett bra tag efteråt, kan fortfarande bli rädd när jag tänker på olyckan. Kommer ihåg att på kvällen när vi vart med om olyckan så spydde jag för första gången. Det var den 4:e september, sen blev det tre långa månader med kräkningar, illamående dygnet runt, två akutbesök, migrän och samtidigt försöka jobba på det. Blev sjukskriven från jobbet i tio dagar, ganska skönt var det. Lagom till jul så började jag må bättre för att sedan däcka på nätterna under julhelgen, likaså under nyårhelgen. Nu har jag inte spytt på flera veckor men illamåendet hänger sig kvar på morgonen, försöker låta bli tabletterna på helgerna men då mår jag illa. Kan fortfarande få spykänsla men tränger bort den. Har dessutom börjat få mer och mer ont i benen till och från. Inte roligt alls. Nu är det inte långt kvar och vi längtar som bara den på att han ska komma. Då går jag istället i tankarna på vad jag ska göra när jag slutar jobba, kommer jag bara ligga hemma och ha tråkigt veckorna innan han kommer. Jag vill verkligen att Jocke ska börja jobba hemma, men det blir inte förrän efter semestern, byter han jobb nu så får han inga semesterdagar och vi vill verkligen ha minst fyra veckor tillsammans i sommar.

Jag kan inte låta bli att vara arg för allt detta, trots att det i slutändan kommer komma ett mirakel till oss, men det ligger och gnager i mig, varför vi? Varför ska en del behöva gå igenom sånt här och må så här? Medan andra blir gravida på en gång?

Trivs inte med att vara ensam på veckorna.

-Annelie-

Kommentarer
Marielle säger:

Åh, vad jobbigt med alla tankar.. :( Förstår att du inte vill vara ensam på veckorna, hade själv inte tyckt om det. Allt blir så mycket tråkigare och tystare om inte Henke är hemma med mig, sen på det så är jag jäkligt mörkrädd.. ;) Så hade det varit mig och att vara själv på veckorna hade jag varit och sovit hos vänner eller mamma. :P



Sen är det mycket att bearbeta när det gäller allt som man har varit med om innan, det är inte en dans på rosor och mycket känslor som spelar in. Har själv blivit arg på mig själv som inte har varit så pass glad som man kanske borde vara över att man är gravid, men tror också mycket beror på rädsla, rädslan att förlora allt och att det skulle bli till det som en gång var.. Ta mig inte fel bara, självklart är jag glad, går inte att beskriva i ord den kärlek och glädje man känner, men samtidigt så kommer alla tankar fram på ytan och man kan tänka i timmar.

Och kan bara tänka mig när du är själv hur mycket du hinner att tänka..?!

Vet faktiskt inte vad jag ska skriva för att få dig på lite bättre och gladare humör, men jag tänker på dig och hoppas att allt blir till det bättre så fort Jocke kommer hem?!



Sv: Då kanske jag borde vara glad som i alla fall fick flytta fram mig en vecka istället för bakåt. :) Men svårt när man själv är så inställd och säker på det andra datumet, men som jag sa innan, blir kanske till det lättare när man väl går över tiden..

Haha.. Ja, det kan jag tänka mig! Allt har bara blivit till en större längtan av att vi har hängt in kläder och fixat garderoben till Liten. Så kan tänka mig vad du menar med det när det gäller hela rummet!

2012-02-14 | 22:39:02
Bloggadress: http://mariellear.blogg.se/
ullis säger:

Jag kände lika under en tid i gravediteten, ensam och man gjorde inge annat än att tänka. Fast i mitt fall tänkte jag mer på om man verkligen var redo ?! Om man skulle klara av att ta hand om en unge osv. Men dessa sista veckor Annelie, ta vara på dom. Ligg på soffan och gör absolut ingenting, bygg upp energi inför förlossningen och kraft. Ska ni gå på nå föräldra utbildning? Kan ju vara skönt för dig att träffa andra gravida ? Du är då absolut inte ensam, men det är svårt att ta för sig jag vet..

2012-02-15 | 08:12:42
isabelle säger:

vet hur de känns. när jag va gravid me linnea så va jag sängliggande mer lr mindre hela graviditeten å spydde å hade ont. jimmy jobbade då i norge oftast borta 2-4 veckor åt gången och sen hemma 1 vecka. kände mig väldigt ensam och ville ingenting, jag började ifrågasätta allt som hände. men jag tror de hjälper att prata om de, att åka till vänner, om inte annat att verkligen be vänner komma.. man får faktiskt vara hjälplös och ledsen. och man kan be om hjälp hur svårt de än är. och när han väl kommer så ska du se att de ändrar mycket, du kommer få mycket att lägga tankarna på och mycket att se fram emot :) KRAM

2012-02-15 | 09:21:29
Bloggadress: http://linneasmamma.bloggplatsen.se

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback