rosenson.blogg.se

Jag hatar söndagar, man ser bara klockan segla förbi, helt plötsligt är den sju och du ska åka. Jag hatar känslan av att veta att det är fyra nätter kvar innan vi får sova bredvid varandra. Den här gången är det elva nätter. Det betyder elva dagar i ensamhet.
Jag hatar att du ska vara borta, jag hatar att vara ensam utan dig att prata och skratta med. Jag hatar att vi nästan varje söndag börjar bråka för jag beter mig illa, vet inte varför jag gör det. Känslan av att veta att jag kommer vara ensam kanske? Jag gör det inte lättare för dig att åka, jag vet att du hatar det lika mycket som mig, du vill jobba hemma. Men om det inte finns några jobb hemma, vad ska man då göra?
Jag hatar att du ska vara borta från både mig och Anton.
Jag hatar att du inte får vara med oss varje eftermiddag och natt. Jag hatar att vi inte får vakna upp med dig varje morgon, att du inte får se Anton med sitt leende varje morgon. Jag hatar att jag via telefon och sms får berätta att han ler, att han har hittat sina händer. Jag hatar att du är hemma tre nätter och borta fyra. Det hade väl åtminstone kunnat vara tvärtom?
Det känns som jag är ensamstående på veckorna.
Jag vet att jag sa att det inte skulle vara några problem, att det skulle gå bra. Det gör det också, jag älskar att vara hemma med Anton, jag önskar bara att vi fick umgås så mycket mera och inte stressa igenom helgerna för att du ska åka på söndagen. Jag älskar dig, jag älskar Anton. Familjelivet är det bästa som hänt, det är så här jag drömt att det ska vara.

Och jag ljög, jag är nervös inför imorgon. Jag önskar du kunde vara kvar hemma och följa med. Har inte kunnat slut tänka på cancer sen de börja prata om cellförändringar, vet att det inte är cancer, det kan bli det, men det var sällan sa dom. Det kan ta lång tid att utveckla cancer, men det kan väl även gå snabbt? Jag tänker på cancer, men mest på om jag skulle få det, skulle jag inte kunna få fler barn då? Jag vill ge Anton syskon, jag vill ge Jocke fler barn. Jag går långt fram nu, imorrn är förändringarna borta och allt är lugnt. Men har ingen som är hemma och säger dom sakerna till mig. Och alla har väl hört talas om hjärnspöken? Såna som kommer när man minst anar det och får tankarna att sväva iväg.
Jag är skitnervös, jag är rädd att få ont, att de ska göra fel och jag ska bli steril. Läste att man blöder efteråt och kan göra det i några veckor? Det vill jag inte. Jag vill inte ligga i gynstolen alls.
Men det jag helst vill är att du ska vara hemma efteråt och hjälpa mig om det gör ont, om man är öm.