rosenson.blogg.se

Ibland känner jag mig bara så ensam. Jag har inga riktigt nära vänner, jo en, men hon bor flera många långa mil bort. Så henne träffar jag inte så ofta tyvärr. Hade det inte vart så att hon har planer på att flytta från sin ort så har jag kunnat flytta dit.
Här hemma så har jag bara ytliga vänner i alla fall. Ingen man verkligen kan prata med allt om. Det "gäng" vi umgås i, det känns som det håller på att delas. Dom och vi. Kanske bara är en känsla jag har. Men känns verkligen så.
Jag önskar jag hade en riktigt nära vän, en som jag verkligen kan prata med allt om, en som hade velat träna, en som hade velat bara, shoppa, göra saker den kanske inte alltid vill. Helt enkelt, en vän som hade offrat sig lite, som jag hade kunnat offra mig för.
Förut var jag en av dom som kanske utåt sett alltid gjorde det jag ville, var tuff och vek mig inte. Men egentligen är det tvärtom, jag gör oftast de jag umgås med till vilje för att de inte ska tycka att jag är dum eller för att de ska sluta umgås med mig. Värdelöst jag vet. Men samtidigt, jag har inga nära vänner, kommer nog aldrig få det i Mora heller. Så därför gjorde jag nog så.
Men nu har jag slutat att göra folk till viljes hela tiden, det märks genom att jag inte alls har samma kontakt med folk längre.'

Pratade med Jocke om det nyss, vad han sa skriver jag inte här. Ni får gissa helt enkelt. Men ni gissar säkert bara fel, så tänk inte ens på det. Jag sa i alla fall till honom att jag skulle kunna bryta upp här nästa år och bara flytta någon annanstans. Någonstans där det finns chans till ett fast jobb, någonstans där man kan skaffa sig riktigt vänner.

Om någon tar illa upp av detta inlägget så är inte det meningen. Det här är mina tankar och känslor, direkt ur hjärtat.